Så du ska ta dina första stapplande steg i endurospåret? Här är några av hojarna du bör överväga. Med landsvägshojar är det lätt att tänka ”ju fler hästkrafter, desto bättre och roligare” och det finns förstås ett visst fog för ett sådant resonemang. När du ska titta efter en endurohoj gör du klokt i att tänka tvärt om. Tempot i skogen kommer inte an på motorns effekt, utan på motorns förmåga att få fäste med bakdäcket och inspirera, snarare än skrämma föraren.Det här gäller speciellt mycket om föraren är ovan och därför är modellerna på de här sidorna uteslutande förtroendeingivande fyrtaktare med mindre motorer. De två luftkylda modellerna kräver ofta blygsamt lite i inköp, är driftsäkra, enkla och biliga att serva samt väldigt lättkörda. De vätskekylda är dyrare att köpa och underhålla. De har också chassin som väger mindre och styr snabbare. Oavsett modell är en viktig del av underhållet regelbundna lerinpackningar och gyttjebad.
Honda XR 250 R
Kom redan 1981 och att den lilla fyrtaktaren har hängt med så länge säger mycket om modellens duglighet. Svagast och äldst i den här jämförelsen och har genomgått förvånansvärt få uppdateringar. Från början var det ett 500-kubikschassi med mindre motor och inte någon speciellt smidig hoj. Sedan 1986 har den ett eget chassi och kännetecknas av just sin smidighet. 1990 kom en omfattande uppdatering då bland annat trumbromsen bak ersattes av skiva och gaffeln fick modernare snitt. 1996 blev både motor och chassi moderniserade och XR 250 R fick dela mycket från XR 400 R, bland annat gaffeln, vilket innebar en stor förbättring. Fjädringen har en mjuk inställning som fungerar bra i de flesta lägen och känns väl avstämd med motorn, men i högt tempo blir den svampig och orkar inte med. Motorn (som saknar elstart) har genom alla år varit en luftkyld stånka på 249 kubik. De 26 hästkrafterna levereras i ett ganska kort register och det finns ingen explosivitet på topp. För att hålla tempot uppe gäller det att hålla motorvarvet ganska högt och inte pruta på gasen. Det innebär dock inte att motorn inte reagerar på låga varv, den tuggar på, men ganska beskedligt och just det är ofta en fördel i skogen. Över våta stockar och stenar får en hetsig motor dig lätt att sladda – och gå omkull. Ju svårare terräng, desto mer lättkörd upplevs inte sällan XR 250 R. Eller som någon har sagt om Hondan: ”Den är lite som Jesus, den förlåter allt.” Det är faktiskt vanligt att många är snabbare med XR 250 R än med nästan dubbelt så starka större modeller.
Motortyp: Encylindrig, 4-takt, luftkyld, 4 vent/cyl, SOHC. Cylindervolym: 249 cm³. Borrning/slag: 73/59,5 mm. Effekt: 26 hk/8 000 rpm. Vridmoment: 24 Nm/8 000 rpm. Växlar: 6. Hjulbas: 1 410 mm. Sadelhöjd: 925 mm. Vikt utan bränsle: 105 kg. Bränslekapacitet: 9 liter.
Plus: Mycket lättkörd. Förutsägbart effektregister. Stryktålig och driftsäker. Billig att serva.
Minus: Ingen explosivitet när det behövs. Fjädringen känns för mjuk när det går undan.
KTM EXC 250 F
Den österrikiske har sedan länge specialiserat sig på enduro och skräddarsytt hojar för att passa i svår terräng. EXC 250 F är inget undantag. KTM är sedan länge ett säkert kort att satsa på när det gäller enduro. Den österrikiska tillverkaren förstod tidigt vikten av att anpassa motorer och fjädring för skogen, istället för att göra som en del andra tillverkare och montera belysning på befintliga crossmodeller. Motorn på 249 kubik har fin segdragningsförmåga och lagom med effekt för att inte överrumpla föraren i svårforcerade, hala och steniga partier. Koppling och bromsar är föredömligt smidiga att hantera och avstånden mellan sadel, styre och fotpinnar perfekt anpassade – föraren både sitter och står mycket bra på EXC 250 F. Sitthöjden är relativt låg för en enduro och gör att förare med korta ben trivs ovanligt bra. Toppeffekten kan upplevas som otillräcklig i öppen terräng eller i tung sand och för en förare som är van att använda motorn för att styra bakdelen Den länkagelösa fjädringen fungerar mycket bättre på EXC 250 med fyrtaktsmotor, än med tvåtaktsmotor. I krävande partier där tvåtaktaren känns nervös, inger EXC 250 F istället lugn och förtroende. Den är känslig och stabil på samma gång. Ärligt genomförda tester av EXC 250 F på endurobana brukar ge bättre varvtider med den lilla fyrtaktaren med drygt 30 hästkrafter, än med EXC 300 med 50 tvåtaktshästkrafter. Kontroll och förtroende gör körningen både roligare, snabbare och mer lärorik. Hela KTM´s modellprogram fick en värdefull uppdatering av den länkagefria fjädringen till årsmodell 2006.
Motortyp: Encylindrig, 4-takt, vätskekyld, 4 vent/cyl, SOHC. Cylindervolym: 249 cm³. Borrning/slag: 75/56,6 mm. Effekt: 32 hk/10 000 rpm. Växlar: 6. Hjulbas: 1 481 mm. Sadelhöjd: 925 mm. Fulltankad vikt: 126 kg. Bränslekapacitet: 8 liter.
Plus: Lugn motorgång. Fin fjädring. Bra balans.
Minus: Svagt vridmoment. Känns oharmonisk vid tuffa tag.
Suzuki DR 350
Yamaha lanserade TT 350 1986 och Honda sin XR 250 R redan 1981. Inte förrän 1990 kom Suzuki DR 350 S och då med specifikation för lands- och grusväg. Ett år senare avtäckte Suzuki enduroversionen – DR 350 rätt och slätt, utan S – och trots skenbart små skillnader är den mycket bättre anpassad för skogen: fjädringen är mer långslagig, den har annan förgasare, tanken är av stryktålig plast och hela motorcykeln är förstås lättare. Motorn är en luftkyld stånka på 349 kubik. Den har oljekylare och dubbla oljepumpar för att ytterligare förbättra kylningen. Avsaknaden av vätskekylare har ju den fördelen att färre saker kan gå sönder i skogen och att den sammanlagda vikten blir lägre. Nackdelen är förstås att effektuttaget inte kan bli lika högt, men i DR 350 har detta (jämfört med Honda XR 250 R) kompenserats med större motor och de 30 hästkrafterna räcker förvånansvärt långt. Toppeffekten levereras vid relativt låga 7 500 varv och det maximala vridmomentet redan vid 6 000 varv. Inte alls samma högvarviga karaktär som de vätskekylda modernare motorerna alltså och det gör att DR 350 fungerar fint i bökig terräng. 1994 försvann S-versionen och ersattes av DR 350 SE som fick elstart. Det är ju oerhört praktiskt med elstart i skogen när föraren är trött och står (eller ligger!) illa till, och det är förstås möjligt att strippa en SE och använda den till enduro. Dock blir plåttanken väldigt utsatt och det framstår som enklare att helt enkelt välja en annan modell om elstart är viktigt för dig. DRZ 400 som blev modellens ersättare 2001 är en helt annan motorcykel.
Motortyp: Encylindrig, 4-takt, luft- och oljekyld, 4 vent/cyl, SOHC. Cylindervolym: 349 cm³. Borrning/slag: xx/xx mm. Effekt: 30 hk/7 500 rpm. Vridmoment: 29 Nm/6 000 rpm. Växlar: 5. Hjulbas: 1 488 mm. Sadelhöjd: 955 mm. Fulltankad vikt: 113 kg. Bränslekapacitet: 9 liter.
Plus: Effektkurvan. Hög driftäskerhet. Billig att köpa och äga.
Minus: Större än övriga. Enklare fjädring och bromsar än de modernare modellerna.
Yamaha WR 250 F
WR250 var en av de tidiga enduromodellerna med fyrtaktsmotor på 250 kubik. Känd för sin driftsäkerhet och lättkörda motor. Som vattenkyld fyrtaktsenduro på 250 kubik var Yamaha WR250F ganska tidig. Första årsmodell var 2001 och det handlar i grund och botten om en modifierad version av Yamahas fyrtaktscross YZ 250 F. Motorn är erkänt lättkörd trots relativt hög effekt och har i enduro-versionen modifierat förbränningsrum, annorlunda avgaskam och tändning. Motorn vibrerar ovanligt lite och responsen i gashandtaget är mycket fin. Effektregistret är mycket långt och fint för att vara en 250. Fjädringen är på gränsen till för mjuk, vilket kan göra att markfrigången blir lidande och att den kan kjännas gungig i snabb öppen terräng. Däremot kommer den till sin rätt när det blir trångt och bökigt. Årsmodell 2001–02 har inte elstart, vilket är bra att veta. Att behöva kicka kan bli spiken i kistan när du har fastnat i ett surhål väster om Dannemora. Titanventilerna är känsliga och kräver att du sköter luftfilterbyte noga – speciellt när det är torrt och dammigt ute – annars kan det bli mycket dyrt att renovera toppen. Originalreservdelarna är tämligen dyra. Yamahan är må hända inte den modell som passar dig med korta ben bäst. Föraren sitter hela 998 millimeter över marken, vilket gör den till den mest högresta i den här jämförelsen. Till 2005 blev sadelhöjden två centimeter lägre. WR 250 F är en mycket populär modell som många har tagit till sitt endurohjärta.
Motortyp: Encylindrig, 4-takt, vätskekyld, 5 vent/cyl, DOHC. Cylindervolym: 249 cm³. Borrning/slag: 77/53,6 mm. Effekt: 34 hk/10 000 rpm. Växlar: 5. Hjulbas: 1 475 mm. Sadelhöjd: 998 mm. Fulltankad vikt: 129 kg. Bränslekapacitet: 8 liter.
Plus: Jämn motorkaraktär. Mycket lättkörd. Minus: Relativt trög och okänslig fjädring. Otillräcklig markfrigång.
Honda CRF 250 X
CRF är modellbeteckningen för Hondas avancerade crossmodeller och därifrån har den här enduron hämtat teknik, men inte så mycket inspiration. Sommaren 2004 lanserades Honda sin vätskekylda fyrtakts-250 med endurospecifikation: CRF 250 X. Skenbart är den mycket lik tillverkarens potenta crossmodell, men motor och chassi är anpassat för enduro och har modifierats en hel del. Jämfört med cross-versionen är effektregistret mycket jämnare och toppeffekten lägre. 12 hästkrafter från crossmotorn har kapats och ersatts av 31 mycket exakta och lätthanterade hästkrafter. Avgas-kamaxeln och tändningen är annorlunda på CRF 250 X. Den på pappret klena effekten är i själva verket väldigt effektiv. Vid rättvis testning av CRF 250 X i endurospår presterar den bättre varvtider än Yamaha WR 450 och KTM EXC 525. Ram och sving är likadana som på crossmodellen, men fjädringen är avsevärt mjukare och CRF 250 X har förstås sidostöd och bromsljus. Bromsarna är både känsliga och lättjobbade och chassit känns både stadigt och lugnt i sitt uppförande. Den relativt mjuka fjädringen har samma effekt på en del förare som motorn: den kan upplevas som alltför mjuk. Det här är en fråga om tycke och smak och om du inte gillar det finns andra modeller som är annorlunda. För nybörjare upplevs dock CRF 250 X som en mycket lättkörd hoj som dessutom har potential för att låta föraren utvecklas. Precis som XR 250 R, passar CRF 250 X utmärkt i riktigt bökig och svår terräng. Jämfört med XR 250 R kräver den vätskekylda och modernare motorn avsevärt mer underhåll och oljan ska helst bytas efter varje längre tur i skogen. Något att tänka på när du gör ditt val. Förvirrande nog finns en ytterligare Honda med beteckningen CRF 250 F som är byggd på Hondas italienska fabrik. Den skiljer sig en del i specifikation jämfört med den japan-byggda modellen, har högre toppeffekt och går att känna igen på dubbla ljuddämpare. CRF 250 X har elstart och 100-watts-generator.
Motortyp: Encylindrig, 4-takt, vätskekyld, 4 vent/cyl, SOHC. Cylindervolym: 249 cm³. Borrning/slag: 78/52,2 mm. Effekt: 30 hk/9 000 rpm. Vridmoment: 24 Nm/8 000 rpm. Växlar: 5. Hjulbas: 1 488 mm. Sadelhöjd: 955 mm. Fulltankad vikt: 114 kg. Bränslekapacitet: 8 liter.
Plus: Mycket stabil. Bra bromsar. Exakt växellådan. Minus: Mjuk fjädring kan ge diffus känsla. Passar inte tunga sandbanor.
Husqvarna TE 250
TE 250 är en svenskättad och mycket kompetent enduro som har uppdaterats ofta och grundligt. Även om Husqvarna inte har tillverkats i Sverige sedan 1988 bultar det nog lite extra i bröstet på de flesta svenskar när märket kommer på tal. Motorcyklarna tillverkas sedan 2013 i Österrike av KTM, dessförinnan av BMW, med tillverkning i MV Agustas fabrik i Italien. Husqvarna TE 250 har en bra motor som lämpar sig mycket väl för enduro. Effektregsitret är brett och ger gott om kraft vid alla varvtal. Högst toppeffekt bland modellerna i den här jämförelsen. Köregenskaperna är lugna och stabila, vilket gör att TE 250 passar mycket bra för långa endurotävlingar. Stabiliteten kan uppfattas som trög av vissa förare och ge ett lite stelt intryck i trånga kurvor och göra att TE 250 känns tyngre än den är. Fjädringen är mjuk utan att slå igenom i stora gropar och gupp. En del förare kan uppleva fjädringen bak som alltför mjuk och att detta ger en känsla av att hojen är baktung. 2003 fick TE 250 en ny motor med titanventiler, balansaxel och elstart. 2005 blev kanalerna i topplocket omarbetade, förgasaren blev Keihin istället för Mikuni och både tanken och övrig plast fick ny design. 2008 kom en omfattande uppdatering som innebar att TE 250 fick insprutning från Mikuni och både ny ram och en sving som enligt tillverkaren belastar ramen 40% mindre. Det Ferrari-inspirerade röda topplocket, med förbättrad ventillyftning, kom också 2008. 2010 fick motorn mindre yttermått, kännbart mer effekt och en imponerande låg vikt på bara 22 kilo. Till 2011 genomgick TE 250 återigen en omfattande uppdatering: ny CDI-box som ger två valbara effektlägen från ett reglage på styret, ny ram, nytt avgassystem, ny ljuddämpare, ny tank på 8,5 liter och nya handtagsskydd. I rättvisa test av endurohojar mellan 125 och 250 kubik och med både med både 2- och 4-taktsmotorer har Husqvarna TE 250 presterat bäst varvtider. Tyvärr inga tillgängliga uppgifter om effekt och vridmoment.
Motortyp: Encylindrig, 4-takt, vätskekyld, 4 vent/cyl, DOHC. Cylindervolym: 249,5 cm³. Borrning/slag: 76/55 mm. Växlar: 5. Hjulbas: 1 470 mm. Sadelhöjd: 955 mm. Vikt utan bränsle: 106 kg. Bränslekapacitet: 7,2 liter.
Plus: Bra enduromotor som inte tröttar ut föraren. Stabil.
Minus: Trög styrning. Känns lite tung för att vara en 250.
